Påsk, häxor och folktro

Hukle, förkläde, fräknar, kaffepanna och en kvast. Ja, förberedelserna pågick i dagar innan påsk och den spännande dörrknackningen hos grannarna. Små, små påskkort skulle ritas med påskägg och små kycklingar, ägg skulle målas och ris plockas.

Att springa runt som påskkärring var roligt. Det var spännande och kanske där började mitt intresse för häxor, det ockulta och gamla sägner. Hela min uppväxt har jag varit intresserad av det mediala - jag började ringa mitt medium när jag var 14-15 år. Henne har jag kvar ännu idag. Hon är som en trygg ankare när det stormar runt mig.

Det här är ett ämne jag kan skriva kilometervis men jag tänkte dela med mig av ett reportage jag har skrivit om Tornedalsk folktro. Jag var bunden av antal tecken min text fick ha, men ni förstår nog att det finns MASSOR mer att skriva i ämnet. Någon dag skriver jag om denna med det som förblev osagt...

---

"Nåjdens trolltrumma" - tillhör Jemina i Rovaniemi

KUNSKAP I DET TYSTA – OM NÅJDER, FOLKTRO OCH TORNEDALENS OSYNLIGA ARV

Berättelser om människor med ovanliga förmågor har aldrig helt försvunnit från Tornedalen. Från 1600-talets prästskrifter om samiska religiösa specialister – i dag ofta benämnda som nåjder eller shamaner – till 1900-talets blodstoppare och nutida utövare återkommer samma grundidé: att vissa bär en kunskap som rör sig mellan människa, språk och sammanhang. Samtidigt präglas ämnet av tystnad, försiktighet och frågor om vem som har rätt att tala om det och på vilka villkor.

När man pratar om folktro och andlig praktik i Tornedalen uppstår snabbt en oklarhet i hur begreppen används. Ord som nåjd, noaidi och shaman används ofta parallellt, trots att de inte har samma ursprung eller funktion.

Noaidi är den samiska benämningen på en religiös specialist med social och rituell auktoritet inom det samiska samhället. Nåjd är en försvenskad form som kommit i senare svenskspråkiga texter. I de tidigaste skriftliga källorna används dock sällan dessa ord konsekvent. Istället beskrivs och tolkas handlingar genom kyrkans och statens

moderna europeiska lins.

Begreppet shaman förekommer inte i de tidiga källorna, utan har introducerats senare som ett analytiskt samlingsbegrepp i forskning och populärvetenskap.

När ordet används i dag fungerar det därför som ett sätt att knyta samman liknande religiösa specialister i olika kulturer, snarare än som en term som de historiska personerna själva använde.

Skillnaden är betydelsefull: medan de äldre källorna fokuserar på vad som uppfattades som avvikande eller hotfullt, ger dagens begrepp en mer neutral bild. Hur orden används påverkar hur traditionen förstås – både då och nu.

1600-talets röster genom prästernas lins

De äldsta skriftliga källorna beskriver personer som i dag ofta benämns som nåjder, och de kommer från präster verksamma i samiska områden under 1600-talet. I verk som Lapponia, av Johannes Schefferus år 1673, och Norrbottniska prästen Samuel Rheens redogörelser skildras hur dessa personer kunde gå in i trans, lämna kroppen och återvända med kunskap som annars varit otillgänglig för utomstående. Kroppen beskrivs som livlös, medan själen sägs färdas separat. Det är i sig detaljerade beskrivningar, men tolkningen är entydig: fenomenen kopplas till djävulskap och hedendom.

Även om Johannes Schefferus inte själv besökte Lappland var hans viktigaste budskap att ge en realistisk bild och omtala samerna som ett fredligt folk. (Foto: arkivbild)Den som kunde definiera vad som var sant, kunde också definiera vad som var tillåtet.

Professor emeritus i kulturantropologi, Hugh Beach vid Uppsala Universitet, säger att dessa texter både är ovärderliga och problematiska. Prästerna var inte neutrala observatörer. De verkade på uppdrag av staten och kyrkan i ett kolonialt sammanhang där målet var kontroll och omvändelse. När de skrev om dessa religiösa specialister handlade det därför inte bara om att dokumentera ett fenomen, utan om att ta makten över förklaringen av världen.

Samtidigt går det inte att bortse från att prästerna faktiskt bevittnade något som de själva hade svårt att förklara. I deras försök att tolka det de såg uppstår en dubbelhet: fascination och rädsla sida vid sida. Det är i den sprickan som forskare i dag försöker läsa texterna – inte som objektiva sanningar, utan som spår av verkliga händelser filtrerade genom sin tids och kyrkans världsbild.

Tornedalen som kulturellt gränsland

När dessa religiösa specialister så småningom försvinner ur de officiella källorna betyder det inte att föreställningen om den kunniga människan försvinner. I Tornedalen lever den

vidare i andra former. Området utvecklades till ett kulturellt gränsland där samisk noaidi-tradition, finsk tietäjä-kunskap och svenska kloka gubbar och gummor flyter samman.

Folkloristisk forskning visar hur praktiker som blodstopp, helande och skyddande ritualer blev en del av vardagen, ofta parallellt med kristen tro. Till skillnad från de stora

häxprocesserna i södra Sverige tycks Tornedalen ha haft en mer pragmatisk relation till folktro. Här var de kunniga personerna inte i första hand ett hot, utan en resurs. När

sjukvården var långt borta och prästens svar inte räckte, vände man sig till den som kunde något mer. Kunskapen var inte institutionaliserad. Den var situationsbunden, relationell och i hög grad muntlig. Det gjorde den också svår att kontrollera – men lika svår att radera helt.

Lokala gestalter och muntlig tradition

I museisammanhang och byhistoriska berättelser nämns personer som Pietari Herajärvi från Nedertorneå, även kallad Kalkkimaan Pappi, samt Iisakki Pistokoski från Torneå. De sägs att ha haft förmågor som att bota, se eller skydda. Deras historier är svåra att verifiera i arkiv, vilket i sig säger något om hur denna typ av kunskap förmedlades. Den gick inte genom institutioner eller skrifter, utan genom minne, rykte och relationer.

Dessa personer kan inte enkelt placeras i någon entydig kategori. De var varken formella nåjder i samisk religiös mening eller enbart folkliga helare, utan något däremellan.

De representerar ett lokalt kunskapsskikt som överlevt genom anpassning snarare än genom öppen kontinuitet. Historierna lever vidare på Tornedalensmuseum och de som verkar för att bevara den lokala historien.

Den så kallade Kalkkimaa prästen Pietari Herajärvi var känd för sina nidvisor men också som byfåne. Han var känd för sin säregna klädser och bibeln han släpade efter sig. Den finns idag på Tornedalens museum (Foto: Rellu Kihlström)

Språkets betydelse och varför kunskap

tystnar

Språkvetaren och författaren Birger Winsa menar att mycket av den kunskap som gått förlorad i Tornedalen inte försvann genom direkta förbud, utan genom språkbyte.

Meänkieli och närliggande språkformer är i grunden talspråk. När språket inte skrivs, eller förbjuds, försvinner också de berättelser och världsbilder som är bundna till det. I muntliga kulturer finns ofta ett mer intuitivt sätt att förstå världen. Erfarenheter, bilder och relationer ges större utrymme än svårförståeliga förklaringar.

När utbildningssystem och samhällsnormer i stället uppmuntrar det skrivna, mätbara och vetenskapligt bevisade, trängs traditioner och gammal kunskap undan. Det som inte längre har ett accepterat språk blir till slut glömt. Det innebär inte att upplevelserna försvinner. Snarare förändras villkoren för hur – och om – de får uttryckas.

Tystnadskultur: från skam till privata berättelser

I samtal med människor i Tornedalen framträder ett tydligt mönster: många bär på berättelser, men få vill dela dem offentligt. Enligt Winsa handlar det mindre om religion och mer om normer. Att tala öppet om upplevelser som inte går att bevisa kan leda till att man ifrågasätts eller avfärdas. Berättelserna lever därför ofta vidare i privata

sammanhang. De förs vidare i familjer och mellan vänner, men sällan i offentligheten. Kunskapen finns, men är samtidigt osynlig.

Nutidens bärare – när traditionen lever vidare

Att traditionen inte är död blir tydligt i mötet med personer som fortfarande identifierar sig som bärare av kunskap. Samtidigt präglas nutiden av försiktighet. Vissa utövare väljer att inte medverka offentligt, med hänvisning till att kunskapen är kulturellt känslig och inte avsedd för allmän konsumtion.

En av dem som talar öppet är Jemina Paakkolanvaara, 35 år, som i dag identifierar sig som same och nåjd. Hon beskriver sin roll som något hon vuxit in i, snarare än valt. Kunskapen finns i familjen och har förts vidare mellan generationer, främst genom relationen till hennes mor. Praktiken bygger på intuition som arbetsredskap och är integrerad i vardagen, snarare än knuten till fasta ritualer eller utbildningar.

Samtidigt betonar hon att det inte finns en enhetlig modell för hur en nåjd verkar i dag. Varje utövare bär sin egen form av kunskap. Hennes berättelse fungerar som en

motbild till kommersialiserad andlighet, men också som en förklaring till varför många med liknande erfarenheter väljer att förbli tysta.

Arv, marknad och gränsdragningar

När trumresor, healing och olika former av energiarbete idag erbjuds som utbildningar och certifieringar, väcker det frågor om vad som egentligen förs vidare. I många fall

handlar det inte längre om kunskap som gått i arv genom generationer. Som burits vidare av ett språk, familj eller traditioner, utan om färdigheter som kan läras på kurser

och köpas på en marknad. Det är en tydlig förskjutning från hur kunskapen tidigare levde.

Samtidigt är den nya trenden inte så lättolkad. För vissa kan dessa uttryck vara ett försök att närma sig något äldre – en kunskap som gått förlorad i familjer där språket brutits och traditionerna tystnat. För andra betyder samma praktiker kommersiella produkter, eller som ett turistiskt inslag utan djupare förankring, utan med syftet att ekonomiskt tjäna på dem.

Professor Hugh Beach, är tydlig med sin skepsis och beskriver mycket av detta som

tvivelaktigt. På Tornedalensmuseum upplevs den nya vågen av andliga helare snarare som ett samtida turistfenomen än en levande tradition.

Mellan dessa positioner uppstår en svår men nödvändig fråga: handlar dagens andliga praktiker om människor som söker tillbaka till något de aldrig fick med sig, eller om en

marknad som fyller tomrummet efter en tystnad som skapats av historiska övergrepp, språkförlust och skam?

Det går inte att ge ett definitivt svar. Men det är i den spänningen som dagens diskussion om folktro och andlighet måste föras. Frågan är därför inte om folktron har överlevt, utan på vilka villkor den tillåts existera i dag. Är kraften något som bärs av individen, eller uppstår den först i den kultur som ger den sammanhang och mening?

I Tornedalen tycks svaret fortfarande ligga någonstans mellan det som sägs högt –

och det som ännu förs vidare i det tysta.

Samisk trumma. I svenska källor från 1600-talet benämns den ofta ”trolltrumma”, ett ord som speglar samtidens rädsla och misstänksamhet. Inom samisk tradition kallas trumman ‘goavddis’ eller ‘gievrie’ och användes av noaidi som ett redskap för spådom, trans och vägledning.

(Foto: Rellu Kihlström)

---

Tills vi ses igen

Rellu