Famous last words....

Jane Goodall (oktober 2025) & Eric Dane (februari 2026). Båda spelade in ett avsnitt av "Famous last words with..." för Netflix, som visades efter deras bortgång.

Varför vill vi höra någons sista ord?

Jag tittar på Famous Last Words With Eric Dane och försöker förstå varför formatet finns.

Två personer sitter ensamma i ett rum. Inga kameramän. Ingen publik. Samtalet är tänkt att vara ostört. När programmet sänds är en av dem inte längre i livet.

Det är något märkligt med den konstruktionen. Som en morbid romans.

Personen som intervjuas vet att slutet närmar sig. Han säger själv att det är konstigt att de sitter där “live”, när det vid sändning är bara en av dem kvar. Samtidigt finns en slags acceptans i det. En tanke om att få leva vidare genom inspelningen. Att få definiera sig själv en sista gång.

Och jag börjar fundera.

Är det därför vi tittar?

För att få vara nära det oundvikliga utan att själva vara där?

Vi lever i en tid där döden ofta är avskild från vardagen. Den sker bakom stängda dörrar. Ingen pratar högt om det. Men på Netflix blir den synlig. Inte dramatisk, inte högljudd. Bara närvarande och säkert dyr.

Det som berör mig mest är inte orden, utan kroppen. Blicken som lever och glittrar till. Ansiktet som inte riktigt gör det. Ett liv som sammanfattas i realtid av någon som läser upp ditt CV. Och så slår en annan tanke mig.

Varför kan jag bli mer berörd av en offentlig person som får sin biografi uppläst än av beskedet om en släktings bortgång? Som min mammas moster som somnade in i helgen. Det handlar nog inte om närhet i traditionell mening.

Det handlar om berättelse.

En skådespelare har varit en del av våra liv genom roller, intervjuer, närvaro i rutan. Vi har följt en version av honom under lång tid. Ni som vet vem McSteamy är - ni vet vad jag pratar om. När slutet närmar sig finns det redan en dramaturgi. En kontinuitet.

En släkting kan vara verkligare men inte lika narrativt närvarande.

Det är en obekväm insikt.

Samtidigt finns det något värdigt i att få formulera sitt eget eftermäle. Att inte lämna det helt åt andra. Att säga: “Det här var jag.”

Kanske är det det formatet egentligen erbjuder.

Inte en voyeuristisk blick på döden. Utan en möjlighet att äga sitt slut.

Frågan är bara om vi tittar för att förstå eller för att känna något.

Varför vill vi höra någons sista ord? Varför existerar formatet ens?

Eller så är vi bara jäkligt morbida som människosläkte.

J

Tills vi hörs igen

Rellu