Det okända

2010 satt jag på ett flyg. Det var mörkt utanför fönstret, men långt där nere kunde jag se små, små brinnande punkter. Som små lägereldar utspridda i mörkret.

Den lilla skärmen på stolsryggen framför mig visade flygets rutt och till vänster om oss låg Baghdad. Irak.

Där och då insåg jag att jag var långt hemifrån. Det var inte längre den "trygga" världen jag var van med efter år som flygvärdinna. Jag var i Mellanöstern.

(Här bör ju tilläggas att eldarna var från fackeltornen på oljefälten. Så absolut ingen fara.)

När jag tänker på Mellanöstern tänker jag på krig. Elände. Bomber. Talibaner och terrorister. Den bilden som vi får beskriven för oss via media. Jag erkänner att jag började tvivla på hela resan. Vad höll vi på med?

Vad skulle jag möta när jag landade i Dubai?

Dubai Flygplats (2010) Dubai Mall (2010) Bur Dubai - "gamla stan" (2010)

Jag möttes av Arabien.

Den romantiska bilden man läser om i berättelser: vacker arkitektur, mjuka toner av arabisk musik, doften av kryddor i maten, lyxhotell som skimrade i värmen och människor som njöt av tillvaron.

Från första stund kände jag att jag var hemma. Här ville jag bo.

Det kändes så naturligt att gå på dem heta gatorna, lyssna på det främmande men sjungande språket. Och så blev det. 2011 gick flyttlasset och i sju år var Dubai mitt hem.

Även om jag idag bor i Tornedalen är UAE fortfarande en plats jag känner starkt för.

När jag ser på nyheterna om missiler och drönare som skjuts ner över Dubai sjunker mitt hjärta. Staden som är ett av världens tryggaste har nu reducerats till ännu en bricka i den globala osäkerheten. Lördag natt sov jag knappt, jag messade med mina vänner. Inte bara i Dubai och Abu Dhabi. Mina vänner i Bahrain, Qatar, Saudiarabien, Oman, Kuwait, Libanon. Dessa underbara människor jag har känt i över 15 år. Alla är ok, livet fortsätter som vanligt. Alhamdulillah.

På en ynka sekund ändras världen. Det som lätt glöms bort är att bakom alla politiska spel om makt och pengar finns människorna. De som glöms bort i medierna. De som "ska räddas", men som är de som dödas av bomberna.

I dagens medielandskap är missinformation och AI-genererade foton ett stort problem. Jag har sett otaliga videon och bilder som inte stämmer med verkligheten. Jag kan verifiera det eftersom jag har människor som kan ge mig korrekt information på plats.

Alla kan inte göra det.

Men var vänder jag mig? Var hittar jag korrekt information? Det är en bra fråga.

I en värld där bilder kan skapas på några sekunder och spridas till miljoner människor innan någon hinner kontrollera dem, har sanningen blivit långsammare än lögnen. Rubriker delas innan de läses. Videor sprids innan de verifieras.

Och mitt i allt detta försöker människor förstå vad som faktiskt händer.

Kanske är det just där journalistiken fortfarande behövs som mest.

Inte för att vara snabbast – utan för att vara noggrann och att en människa kan oberoende verifiera vad som är sant.

Jag fortsätter att scrolla i nyhetsflödena. Jag fortsätter dubbelkolla oroande nyheter med mina vänner. Och jag kan andas lite lättare.

Krama om varandra

Tills nästa gång

Rellu