Jag vet inte ens vad jag ska blogga

Jag har ju startat den här bloggen. Ett tag sen. Jag har till och med varit duktig och skrivit upp teman och idéer, så jag vet exakt vart det här var på väg. Men ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag om det ens är poängen.

För är inte en blogg egentligen till för att skriva av sig? När man vill. Hur man vill. Inte för att leverera perfekta inlägg enligt någon mall jag själv satt upp.

Just nu har jag så mycket i huvudet att jag inte ens vet var jag ska börja. Det är projekt, tankar, idéer, människor, möten. Saker jag vill säga högt, men som jag kanske inte kan eller borde säga offentligt än, på grund av jobb och sammanhang. Samtidigt vill jag ju dela mitt liv. Hur jag lever, hur jag tänker, hur det faktiskt är. Och det är egentligen ganska bra. Rörigt, men bra.

Men vad ska man blogga om då?

Jag tror egentligen inte att jag vill ha en “blogg” i klassisk mening. Jag vill nog ha mer som en svammelbok. En plats där saker får vara halvfärdiga. Där allt inte måste mynna ut i en slutsats.

Imorgon ska jag ha möte med Nyföretagarcentrum Nord om ett projekt jag är extremt passionerad kring. Jag vill skapa något som lyfter Tornedalen. Lyfter människor som är värda att lyftas. Jag vill involvera ungdomar genom jobb, sammanhang, ansvar. Samtidigt krockar de tankarna med andra idéer jag bär på.

Som den där baren.

Eller… bar och bar. Idén kommer egentligen ur något ganska sorgligt: att det i Haparanda, krasst sett, är sprit som får folk att samlas regelbundet. Det är inte en moralisk spaning, det är bara ett konstaterande. Jag vill inte promota sprit. Jag vill promota lokala produkter. Smaker. Människor. Samtal. Där kommer till exempel vårat kombucha in. Det är alkoholfritt, men ändå socialt. Något som kan stå för sig själv, eller blandas, beroende på vem man är.

Jag håller på och finulerar på det där. Mycket.

Samtidigt händer det så mycket i stan. Jag är mitt i att försöka hitta historierna här. Människorna. Det som bubblar under ytan. Och där sitter jag och stirrar på ett tomt dokument och tänker: vad fan ska jag skriva om?

Kanske är svaret: precis det här.

Jag vill ha en blogg som är som en dagbok. Där jag kan gnälla lite. Fast inte bara gnälla, för vem orkar läsa ren klagan? Eller gör man det? Jag vet faktiskt inte.

Kanske är det okej att det här får vara just det: en plats där jag tänker högt. Där allt inte är färdigtänkt. Där jag inte låtsas ha svaren.

Vi får väl se om någon läser.

Och om ingen gör det – då har jag i alla fall skrivit.

Vi hörs helt enkelt,

Rellu