Journalist eller entreprenör

Ett av höstens skolarbeten – berätta en historia med foton på 20 minuter. Jag valde en promenad i min "tankeskog" med Zisu som sällskap.

Ibland känns det som att jag lever två liv. Ett där jag håller i en kamera, lyssnar, iakttar, försöker fånga världen utan att blanda in mig själv. Och ett där jag bygger en hel värld från grunden – Loihtu – där allt jag gör bär min röst, mitt hjärta, mitt varför.

Journalist eller entreprenör? Det är nästan komiskt hur olika de rollerna är, och ändå hur självklart de ryms i samma kropp.

Som journalist ska jag vara neutral, snabb, alert. Plocka upp stämningar, ställa frågor, våga gå nära. Men som entreprenör? Då är jag hjärtat i allt. Då är det min vision som gäller, min riktning, mitt mod som driver det framåt. I ena rollen ska jag släppa min röst. I den andra är min röst hela poängen.

Det är en märklig nöt att knäcka. Hur kan jag kombinera dessa två till en fungerande symbios? Utan att jag går under i processen.

Jag märker det mest i tempot.

Journalistjaget måste vara konstant vaken och på tårna – nyheter, intervjuer, deadlines. Entreprenören i mig längtar efter långsamma tankar, stora planer, visioner som får ta några månader på sig att växa färdigt. Varje gång jag byter roll känns det lite som att byta nervsystem.

Och ändå… det händer något fint i skarven mellan dem.

Som journalist vågar jag lyssna djupare som entreprenör. If that makes sense?

Jag ser detaljer jag annars hade missat – blickar, små pauser, historier som gömmer sig mellan orden. Och som entreprenör vågar jag vara modigare som journalist. Jag vet hur det känns att stå för något, ta plats, tro på sin egen idé. Det gör mig mindre rädd när kameran rullar och någon svarar: ”Varför undrar du det?”

Kanske är det därför jag inte kan välja.

För journalistiken ger mig intrycken. Entreprenörskapet låter mig skapa något av dem. Två olika språk – men båda leder tillbaka till samma grund: jag vill förstå människor, och jag vill hjälpa människor. Oavsett om det är genom en intervju eller genom en kreativ hubb vid finska gränsen.

Så kanske är frågan inte ”vilken roll är jag?”

Kanske är frågan ”vem blir jag när jag låter båda få finnas samtidigt?”

Och där, någonstans i gränslandet mellan mikrofoner, dreads, Lapplandsljus och stora drömmar – där känns det som att jag är precis där jag ska vara.

Önskar dock att dagarna var längre, energinivåerna högre och popcornen i hjärnan var färdigpoppade...för att jag ska hinna njuta lite av resan också.

Tills nästa gång,

Rellu