Höstvinter...är det ett ord?

Jag vaknade upp till en gnistrande, kall morgon. Frosten glimmade i gräset, luften var krispig och solens varma nyanser stod som en kontrast mot det ljusblåa.

Vintern är äntligen på väg.

Jag vet inte när det vände. Ett slags agg mot det långa, mörka och kalla, har bytts ut mot ett lugn och en period av självreflektion. Visst, dagarna är kortare men det vilar en trygghet i det mörka. Som en stor filt som lägger sig över dig, omfamnar dig. En barndomens koja av soffdynor och filtar – men mer universal och omfattande.

Skillnaden är att det är inte rekommenderat att tända ljus i en soffkoja.

Mormor, Mummu, brukade hamna i en höstdepression när mörkret kom. Det är det många som upplever. Inte konstigt, vi är beroende av ljuset. Det är en rytm som är inristad i vårt DNA. När mörkret kommer drar vi oss inåt, för att blomma ut när våren kommer. Precis som naturen runt oss.

Under höst klämmer naturen ut det sista den har i en färgsprakande symfoni. Ett sista hurra innan allting saktar ner, för att tillslut omfamnas av snön och tystnaden. Det är just den där tystnaden som lockar mig. Stillheten som smittar av sig i en annars bullrig omvärld. Jag får ett lugn, precis som naturen. Snön dämpar alla ljuden. Även i mitt huvud.

Så höstvintern – den där korta perioden av klara, kalla frostmornar, innan snön – är en tid av längtan, förberedelse och omställning. För snart kommer vintern och då tänker jag boa in mig under den universala filten.

Tills vi ses igen,

Rellu

Varma tassavtryck på en frostig trappmatta. Finns det något sötare?